Bakgrund Hans Frimmel är mitt namn. Efternamnet härstammar från Österrike, då min far är född i Wien. Själv är jag uppvuxen i metropolen Kolbäck i Västmanland. Där tillbringade jag tiden med att leka och vara glad; läsa läxor var aldrig min favoritsysselsättning. Underligt nog klarade jag av skolan rätt bra ändå, så jag kör vidare genom livet med samma tema i bakhuvudet. Efter diverse utsvävningar i något år, började jag studera i Uppsala - jag hann precis börja innan nittiotalet gjorde sitt inträde. Efter några timmar, som visade sig vara år i rent orelativistisk mening, var jag färdig med min magisterexamen. Dessa år var guld; festande och rasande många glada vänner gjorde hela livet till den lek som den skall vara som student. Inspirerad av detta, började jag min doktorandutbildning inom ett närbesläktat område.

Kort om vänner Per Johansson Mannen jag känt sedan födseln (min alltså, han är 358 dagar äldre). Än idag har vi kontakt såklart. Per är gift och har en dotter. Det är väldigt kul tycker jag. Anders Olausson När jag skaffat min C64, och fått det första numret av "Vic News", ringde jag en person som recenserat ett spel - Attack of the Mutant Camels - jag nämnde som hälsningsfras att jag lyssnade på Kraftwerk och jag lade aldrig på, iallafall inte förrän efter en timme. Det var ungefär en timme längre än något annat samtal jag gjort. Vi har umgåtts, pratat, gått på konserter och mycket mer. Electronic Zeitgeist (Anders och Thomas) hade konsert. Tyvärr är det historia, det går inte att återskapa. Men jag glömmer honom aldrig. Resor till Wien via Östtyskland Mycket kort måste jag nämna om de otaliga resor jag gjort med mina föräldrar. För att snabbt nå Österrike med bil genade vi alltid över Östtyskland. Långa timmar i tullen, beväpnade vakter och bananer som mutor. Arga militärer när man inte kan stänga av billyktorna, cyklande konstaplar som tror man är terrorist när man äter lunch vid vägrenen, och tullare som lurar en och inte ger en transithotellplats i Dresden så man måste åka vidare hela natten är några tidstypiska minnen. Första gången efter muren, när jag såg den första östtyska icke-trabanten (en Golf GTI) och de nya, välasfalterade, västvägar som började ersätta de östtyska schweizerostarna, de tomma sexfiliga tullstationerna och annat. Det är värt att minnas. Fyrfota vänner - sagan om katten En vacker dag gick jag på en promenad. Där - mitt i skogen - satt min katt med huvudet på sned. Han tittade på en bildskärm, och när jag fick se bilden, så förstod jag genast varför han såg så konfunderad ut. Operativsystemet var ju kasst! Snabbt bar jag iväg honom till en riktig dator. Nu blev Ypsilon glad! Han spann en lång stund, vilket naturligtvis gjorde Impetus alldeles oerhört nyfiken - han var ju trots allt inte så gammal och lite bus kan väl inte vara fel? Så satt de där tillsammans en lång stund och Ypsilon berättade hur han hade haft det när han var liten. Impetus lovade att snällt jaga, busa, spinna och allt annat som man måste göra om man är katt. Inte minst äta upp sin fisk och dricka grädden, men det förstår väl varje katt, undrade Impetus, och så lade även han huvudet på sned. De bestämde båda att Impetus skulle bli en äkta e-katt. "Varför får ni vara e-katter när inte jag är det", hördes en ljus pipig stämma samtidigt som det prasslade i buskaget. Fram poppar Lexikon, näst intill en kopia (fast mindre) av Impetus. Han verkade självlärd vad gällde lek och bus. Snart fanns det inte ett träd som ännu inte var vält. Lexikon hade redan övat på många blomkrukor så han var en riktig expert. Orsaken, sa Ypsilon, till att du inte är en e-katt, är att du rör dig så snabbt så ingen någonsin hinner ta kort på dig. Det där hörde inte Lexikon. Han var redan på väg mot nya äventyr. Lexikon och Impetus, två ryska blå katter, är nu på äventyr i en värld utom min kontroll, men jag hoppas att de har det bra. Ypsilon hälsar dem, och jag tänker på dem med sorg i hjärtat. Ypsilon har tagit steget vidare till ett litet pluttigt moln där han ständigt vakar över mig, Impetus och Lexikon för att se till att ingen av oss gör några allvarliga fel. Små brister har alla, menar Ypsilon i sin egen himmel, med en frusen kyckling och skuggan av ett äppelträd i tankarna. Många, många vänner Så satt hon så där en kväll, Veronica, på en staty vid fyrisån. Med händerna under sig och såg oemotståndlig ut. Jag satt bredvid och ville hålla om, ha sönder hennes hand. Men den var så oändligt långt bort. Fast jag försökte väl ändå, vad skulle jag göra? Jag har många snälla och trevliga vänner. Säkerligen missköter jag mig genom att inte vårda dessa kontakter i önskad utsträckning, men förhoppningsvis är människan förlåtande. Att jag inte nämner fler vänner här, beror absolut inte på att andra inte förtjänar att nämnas, men det är omöjligt att göra en sådan beskrivning rättvisa. Vad gäller flickor, så vill jag dock nämna Helené som betytt mycket för mina föräldrar - de är än idag mycket goda vänner med familjen. Carina, från senare på gymnasiet, gav en skojig tid med många långa resor till sura. Eva-Lena, som jag träffade på en ettphest en gång, har givit mig många, många, roliga minnen. Hur kan man glömma en sådan dam? Eller dag? Eller väsentlig del av ett liv? På min disputationsfest kom Karin, denna roliga och snälla flicka in i form av en hulk. Ett äventyr som i en film.

Fritidsintressen Datorer Mitt nuvarande liv började med ett julnummer av "Teknik och Hobby". Jag satt i kökssoffan, vände blad och läste om "Datorn - den nya hobbyn" där det stod om hur man nu kunde köpa sig en ZX80 (som man lödde ihop själv, 1kB RAM). Jag läste vidare, bestämde mig för att skaffa dator, sålde DN - och SvD via ett finurligt samarbete med mackägaren i Kolbäck - på söndagar, kollade efter datorer med min far och insåg att jag inte hade råd med en ABC-80 som jag spanat in. Då såg jag reklam för "VIC-20 - den nya folkdatorn" utanför Åkes Radio och TV i Västerås. Strax därefter var jag datorägare. Något år och 3.5kB RAM senare, kom en uppsjö andra datorer ut på marknaden; dragon 32, microprofessor, spectravideo, oric, jupiter ace, ti99/4a, spektrum för att nämna några. Jag köpte en C64 (alias VIC-64, pga VicII-chipet) för 6000:- Jag hann inte betala den innan priset sjönk till 3500:- och datorpriskriget var i full gång. C64 och spektrum raderade i princip ut övriga märken och modeller. Jag lärde mig mycket om C64; exempelvis kom jag oberoende av andra på hur man visar mönster (vänta...gjorde någonsin någon annan det? de visade väl bara sprites?) över och under textytan. Många behärskade C64an otroligt bra - det är en era som nu försvunnit; tiden när datorerna blev allmänt tillgängliga och fortfarande hanterbara. Idag kan ingen göra anspråk på motsvarande kunskap för någon modern dator. Nästa generation; Jack Tramiel hade kickats från Commodore, tagit med ritningarna till Atari och byggde där ST-serien. Sir Clive byggde sin Quantum Leap - multitaskande men utan fönstersystem. Commodore var dock lata, och köpte istället upp ett litet företag som gjort en mycket ovanlig spelkonsoll; det lilla företaget hette Amiga. Commodore byggde snabbt ett operativsystem och började sälja datorn i slutet av 1985. Jag köpte min 1 april 1986 (insmugglad från USA eftersom den inte fanns i Sverige) och det har jag aldrig, aldrig ångrat. Det är den bästa dator som någonsin byggts, den var så före sin tid att det dröjde tio år innan pc-sidan började komma ikapp. 4096 färger, 4-kanaligt samplat stereoljud, 25 DMA-kanaler, multitaskande realtids-OS och annat lull-lull gör att jag fortfarande inte förstår varför microsoft finns kvar. Min enda förklaring är troligtvis att det faktiskt var just microsoft som skrev AmigaBasic - troligtvis den bästa programvara de någonsin skrivit. Jag har Amigan kvar, med ett Fusion40-kort, 22MB RAM, grafikkort och sån't, men i huvudsak använder jag numera någon Linuxdistribution. Må vara att jag sjunkit lite i graderna hos somliga, men jag försvarar hellre linux än säljer mig till satan själv. Försvara fria program! Stoppa programpatent! Förstår ingen vad de innebär? Resor Under 2004 hann jag med Tromsø (Norge), Köpenhamn (Danmark), Madeira (Portugal), Kyoto (Japan), Oxford (England), Vestlax (Finland), Cortina (Italien), Wien (Österrike), en veckans Lindy Hop i Herräng (av alla platser på jorden) och en rundresa i afrika (Kenya, Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, Sydafrika). Det är absolut inte som så att jag hinner resa så mycket så ofta, men det ger en idé om vad jag gärna gör av mitt liv. Istället för att jag ödslar plats här, titta på mitt lilla resegalleri istället. Diverse pysslande En del av mig som person är nog alla små projekt (hobbies) jag har. På grundplanet finns framför allt Kalle Anka (i Carl Barks tappning), fotografering (svart-vitt så klart, en massa dia, och numera även digitalt), teckning och musik. Dessutom samlar jag på, och spelar, mängder av sällskapsspel såsom Risk och Robo Rally - inga kunskaps- eller degknådarspel för mig. För att göra det hela lite skojigare, brukar jag alltså göra små projekt. Jag har bl.a. gjort ett par sällskapsspel (varav Evolution är det bästa), jag skriver en bok (thriller), skrivit en egen sequencer (program för att styra musikinstrument; egen härd är guld värd) och annat pyssel. Målet är inte att bli känd, utan att få prova på det goda här i livet. Sjunga skulle jag gärna göra, men har ännu ej tagit mod till mig. Säckpipa är f.ö. parallellt med mina gamla synthar, mitt favoritinstrument. Borde jag inte ta upp klarinettspelande också? Jo, det borde jag nog. Ett modellplan försöker jag bygga klart (det är nära nu, men jag började 1999). Eftersom jag spelat musik och gillar datorgrafik, har jag gjort flera musikvideos, i samarbete med andra likasinnade. De färdiga är Computer World och popsång. Övriga hobbies jag har, ämnar jag inte sprida mer information om här; dessa får endast de veta som känner mig som en vän. Mer om dessa aktiviteter finns att läsa på en separat sida. Sportfånen Jag har aldrig varit bra på någon sport, utom möjligtvis löpning. Dock gillar jag att sporta, så squash, badminton och volleyboll har jag spelat, eller spelar. Dykning räknas som sport, och att dansa Lindy Hop och Balboa räknar jag in under den rubriken. Finkultur För att ge allmänheten känsla för vilken typ av högkvalitetskultur jag i övrigt ägnar mig åt, kan jag ge ett axplock här och nu: Serier såsom "Tom Puss" (hur kan någon _inte_ gilla den?), "Opus i utgård" och "Dilbert" går hem. Kalle Anka är definitivt högkultur! Filmer finns det många bra av så för att se vidden av mitt tittande nämner jag "The Killer", "Terminator II" (Heja Arnold! Landsman såklart), "A Room with a View" och "16 candles" (vad vore världen utan Molly R?). Jag vill även nämna "Det Femte Elementet", "Dark City" och "De förlorade barnens stad". Musik blir det mest inom popgenren, så "Depeche Mode", "Saint Etienne" och "Jakob Hellman" kan kanske nämnas bland många, många band. Böcker läser jag såklart; inte minst uppskattas P G Wodehouse och Ingrid Noll för att nämna ett par skojiga författare. Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" är en riktigt bra bok; de övriga kan man skippa. Med dåligt minne hjälper det inte att läsa historia och geografi, men jag gör det ändå. Hobsbawm borde nog fler än jag läsa. Må vara att han är kommunist; han vet ändå vad han pratar om. "Öster om Eden" är lysande, "Processen" är skoj men roligast är nog de enkla, roliga, böcker man lätt skrattar med. Teater är riktigt roligt ibland, konserter av alla de slag är ett mycket välkommet inslag, och jag har heller inget emot opera. Balett är min stora favorit dock. Inte för att jag på något sätt förstår mig på allting egentligen, men jag gillar det ändå. Det bör man nog inte göra, men sån't har jag heller aldrig brytt mig om att förstå.

Några speciella hållpunkter Första april 1986 Efter en lång vaka, där flera vänner sov över, landade planet den 1 april 1986, och jag kunde hämta en av Sveriges första Amigor - en Amiga1000 med hela 512kB RAM. Återföreningen av öst- och västtyskland 1990 Jag och ett par vänner impulsköpte tågbiljetter, jag ringde Österrikiska ambassaden, bönade och bad om att omedelbart få tillbaks mitt pass - och de hjälpte mig, något jag än idag är mycket glad för - och så hoppade vi på tåget den 2:a oktober 1990. Fast vagnen saknades för SJ hade sålt en platsbiljett på vintern som bara fanns på sommaren (jag fick senare tillbaks 20:- för besväret) så vi satt i korridoren hela vägen till Berlin. Tåget stannade en timme före bahnhof Zoo, ungefär klockan 05 den 3:e (ännu en kul grej SJ möjligtvis borde informerat om). Vi stod i turistförmedlingens kö, efter 300 andra som ville ha hotell, och precis när vi kom fram ringde deras telefon och de hade fått en avbokning tvärs över gatan. Vi tog rummet och sedan är allt ett töcken. Flödet genom Brandenburger Tor är inget som går att beskriva - du hade chansen att vara med själv - ångrar du dig inte? Fransmannen jag tog med och visade tysk mat (som han explicit bad mig visa) såg vi aldrig igen efter det (hans sätt att använda senap för att dölja smaken var dock intressant). Ettphesten 1990 Jag hade skött fadderverksamheten, ordnat en av mina tidiga fester och hade fullt upp med att fotografera och festa. Då envisas en ung studentska, så vacker och ouppnåelig att jag helt enkelt hade ögonen på någon annan, dansa och babbla. Jag stack efter ett tag men hon kom tillbaks. Denna kväll är en av mycket få då jag känt mig riktigt lycklig; det som annars bara händer på film hände mig. "Hade inte du en pojkvän?" "Du använder rätt tempus!" Tja... Nobelfest 1990 Hela 25 studentpar per år har möjlighet att gå på Nobelprisutdelningen och efterföljande fest. Vi skickade in ansökan försent, glömde skriva under den, och givetvis fick vi gå. Det är bara en fest, men för mig en mycket högtidlig och ståtlig fest. Jag gillar Nobelpriset, och är faktiskt lite stolt över att få ha varit med en gång. Tyvärr gör min mediokra forskning att det aldrig blir en andra gång. Midsommar 1998 En så rolig midsommar har jag aldrig upplevt. Jag träffade trevliga människor, hade århundradets kortaste romans, såg envisa pojkar äta hela flintastekar och brända korvar, skrattade och dansade. För att fira 10-årsjubileet, hyrde vi samma stuga, och firade Midsommar 2008 Disputation 15 oktober 1999 Jag disputerade den 15 oktober 1999. Måndagen efter var min första dag som ensam sysop på TDB. Superdatorn gick sönder ungefär klockan 10. Nå, däremellan hade jag en fest. Jag gjorde den precis som jag ville ha den. Temat var livsformer, säckpipor, konsert (med mig), en elefant som Per fick tämja, bildspel och knödlarna flödade. Dessutom ett skojigt spex av mina doktorandkolleger. Jag är mycket glad för denna egokick. Min mor var nog mest nöjd vid promoveringen år 2000, det var pampigt. Promenad 1 juli 2010 Jag promenerade med en stockholmstös jag känt sedan en tid. Vi hade varit en hel del på opera och balett, promenerat många kilometer, fikat, och inte minst babblat. Just den här dagen satte vi oss ner, efter att ha promenerat upp till Sten Sture och åter mot fyrisån, på skulpturen "varma gubben". Veronica heter hon. Vi har promenerat rätt långt redan, Veronica och jag, och har inga planer på att sluta traska.

Arbete enligt hux fluxmetoden Gymnasietiden Valet av gymnasieutbildning var lätt: Det fanns teknisk och natur att välja på. Syrran gick natur så jag valde teknisk, elteleteknisk inriktning. Första två åren i Parkskolan, Hallstahammar, de sista två åren på Wenströmska, Västerås. Under tiden jag gick på gymnasiet var studierna relativt enkla och datorintresset spirande. Jag lade inte ner särdeles mycket energi på läxläsning - utom faktiskt fjärde året som intresserade mig mycket; telekommunikation, reglerteknik, systemteknik och annat lattjo! Istället hade jag en egen firma (Analog and Digital Systems Research; ADSL är givetvis valt med omsorg :-). Jag sålde lite hårdvara jag byggt. Störst projekt var en reglerutrustning för ett pumpsystem på Wenströmska skolan. Jag gjorde även lite udda saker som programmeringsspråk för reglermotormusik och för digitala adventsljusstakar (det är sant!). Utöver ADSL, jobbade jag för CopyConsult och deras DataButiken, främst för att finansiera mina kostnader för datorer. År 1988 var jag klar. Eftersom jag inte är svensk medborgare fick jag inte göra lumpen (åh, vad synd...). Naturvetarlinjen i Uppsala Jag sökte teknisk panik (f'låt, fysik) i bland annat Stockholm redan 1988. Mina betyg gav mig reservplats 470 (ungefär, det var minst 400). Eftersom det bara fanns 30 platser tog jag tillflykten till Syrran som nu läste i Luleå. Efter lite tjat fick jag börja där, och jag hann läsa i en hel dag innan livet temporärt rasade samman. Jag jobbade i ett år på DitecData i Hallstahammar, och inför nästa års ansökningsomgång hade jag hämtat mig och ville söka igen. Jag gjorde lite statistik; extrapolerade intagningsmedel och insåg att jag inte skulle komma in på någonting någonstans. Men matematikerlinjen skulle slås ihop med fysik och annat, under samlingsnamnet naturvetarlinjen så jag chansade - och kom in. Precis som så många andra studenter, kände jag mig som tagen på sängen när jag insåg att jag fått en plats i Uppsala. Fyra dagar till terminsstart och jag hade fast anställning (sista reserv medför inga marginaler). Jag sade upp mig med omedelbar verkan, vilket min arbetsgivare gick med på (tack!) och ringde en av de få jag kände i Uppsala. Således sov jag, blivande matematiker, på golvet, i draget, i ett flogstarum tillsammans med min vän som läste teologi. Draget gav mig snuva och efter en veckas snörvlande blev jag vänligt men bestämt utkastad. Efter det har jag bott på elva olika ställen, och fått uppleva de mest fascinerande hyresvärdar -- allt ifrån de som visar mordplatserna i omgivningen till en som gladeligen med hjälp av en hammare försökte sätta igång TV:n klockan två på natten. Jag har bott i 3- ,5- ,7- och 12-rumskorridorer, lägenheter, dubblett, gästrum och som bäst en av två på 13 kvm. En upplevelse faktiskt. Men att äntligen ha flyttat till en alldeles egen lya känns sist och slutligen mycket bra. Egen, ja. utsvävningar till Chicago och Wollongong har givetvis påverkat stabiliteten i boendet. In i det längsta försökte jag förtränga mitt behov av att sitta vid datorer och knappa. I grundutbildningen läste jag matematik för att vara "ren" och "avhållsam". Men jag fuskade; på kvällar, nätter och helger knappade jag febrilt och kände mig som en förbrytare. Existentiella problem (dvs existerar det verkligen en lösning till den här tentamensuppgiften) fick mig att definitivt byta inriktning. Uppsalatiden är den roligaste delen av mitt liv. Jag engagerade mig och tog hand om fadderverksamheten, ordnade en hoper fester, festade själv minst sagt livligt och stormtrivdes. Dessutom lärde jag mig ofattbart nog en del på utbildningen också. I november 1993 tog jag examen (tekniskt sett dagen innan jag började doktorera). Doktorera i datoriserad bildanalys Eftersom många av mina vänner doktorerade tänkte jag att det kanske jag också borde göra. På grund av lite slump och det faktum att jag gillar datorgrafik blev jag erbjuden en doktorandtjänst där man skulle göra precis tvärt om mot datorgrafik, dvs ta information ur bilder istället för att skapa bilder av information. Jag disputerade i oktober 1999 i forskarutbildningsämnet "Datoriserad bildanalys". Detta handlade i huvudsak om analys och visualisering av inre organ, närmare bestämt prostatan - ett samarbetade med patologen på ackis. Visualiseringen används för att studera cancertillväxt och för att bättre kunna planera undersökningar. Systemadministratör i Uppsala Jag tycker mycket om att undervisa. I första hand har jag lärt ut C++ på grundutbildningen, och för det ändamålet så har jag skrivit en liten bok vid namn "Egen kompilator finnes". För närvarande är forskarkursen jag en gång skapade, "datorgrafik II", den som tar min undervisningstid. Men även artificiell intelligens, grundläggande datorgrafik och bildanalys står på min meritlista. Som slutkläm på det hela har jag sedan i maj 1998 en fast anställning som systemnisse på TDB. Låter det tråkigt? Tja, i min lilla värld så är det faktiskt ett drömjobb - förståsigpåare får tycka vad de vill. Att forska i Chicago Jag hade viss önskan om att bo utomlands ett tag, och samtidigt ville jag gärna forska lite, gärna i Australien, så jag såg mig omkring, dock inte särskilt aktivt. När så min före detta handledare tipsade om en tjänst, sökte jag den på skoj, trots att jag inte hade någon chans. Av någon outgrundlig anledning hamnade jag på det sättet i Chicago i november 2001. Min flygtur dit var ursprungligen planerad till 12 september, men av förklar- liga skäl blev den uppskjuten. Målet med forskningen är att skriva ett datorprogram som analyserar datortomografbilder och talar om var eventuella polyper, i tarmen ibland förstadiet till cancer, finns. Lätt som en plätt? Tja, försök gärna själv... Hem kom jag, efter att sagt upp mig inte mindre än två gånger, sista juli 2003, lagom till min gamle väns bröllop (att ett år blev två beror mest på Ben&Jerrys, Chicago deep dish pizzas, Calypso cafe, Dixie Kitchen and Bait shop, minst på presidenten och däremellan chefen). Att forska i Uppsala I Chicago träffade jag under en konferens en läkare som lät lite svensk, så jag frågade rakt ut. Då det visade sig att han var från Uppsala gick det som det gick och så fort jag återkom till Sverige började jag jobba på röntgenavdelningen, MR-kameran, på akademiska sjukhuset. Här blir det angiografi, fettforskning och en nypa lever. Vem vet vad som kommer ut av detta forskningsexperiment? Inte jag iallafall. Samtidigt jobbar jag kvar 40% som sysop på IT. Att forska i Sydney och Wollongong Efter det första misslyckade försöket att nå Australien - när jag landade i Chicago - försökte jag igen genom att skicka ett e-brev till en professor där strax innan jag kom tillbaks till Sverige. Jag hann rota mig i Uppsala när, efter två år, de ville jag skulle komma över en sväng. Sommaren 2005 flyttade jag så till Wollongong för att jobba på universitetet där och parallellt på Westmeadsjukhuset i Sydney. Att forska i Brisbane Samarbetet mellan Westmead och UoW fungerade inte bra, och jag valde att fly fältet till e-Health i Brisbane, ett samarbe mellan CSIRO (commonwealth scientific and industrial research organization) och staten Queensland. Jag har fått uppdraget att åter- och vidareutveckla projekten från Chicagotiden, samt leda den forskningsgrupp som bedriver den typen av verksamhet. Nytt, stort och en blixtsnabb omställning på bara några veckor, men en spännande ny utmaning. Efter nära ett år, är jag nu klar med projektet, och en okänd värld väntar. Min första egna doktorand disputerade i Uppsala den 27 april 2007 - ännu en dag att lägga på minnet. Docent Jag blev docent i april 2008. Tre timmar senare skickade jag in min VR-ansökan. Jag skulle aldrig bli docent. Hoppsan. Men jag lovar, jag ska aldrig bli professor. Lite bilder från docentfesten. Att undervisa och forska i Uppsala Ett helt år har jag redan varit i Uppsala. Jag har hunnit med att se Kina, en sväng till Spanien, sett Adam och Emma i London, dansat i Herräng igen, vandrat i Vindelfjällen och faktiskt jobbat också. Jag har främst undervisat, och det mest minnesvärda är att föreläsa beräkningsvetenskap för STS-programmet (System i teknik och samhälle). Studenter så trevliga, att man helt enkelt måste be studierektor om att få ha dem nästa år igen. Men ett stipendium till Colombia gör att jag åker bort snart igen. Att forska i Bogotá I januari 2009 flyttade jag till Bogotá, pom än bara för 10 veckor. Allt för lite, men ändå mer än man tror. Under dessa veckor forskade jag med några personer vid Universidad de los Andes, och vi utvecklade mina algoritmer för segmentering med hjälp av centrumtekniker. För mig var det en erfarenhet att bli uppmärksammad - på första sidan både i tidning och på nätsidorna är inget jag är van vid. Intressant också att min forskningserfarenhet denna gång känns som ganska mogen på detta ställe där forskning är så nytt. Föredrag på Universidad Nacional, och samarbete mod konstvetenskapliga institutionen utgjorde kronan på verket. Jag vill dit igen, fortsätta ett utbyte. Underbara människor, fantastiskt land. Europeiska tidningars bild av landet känns så främmande när man är där själv. Att verka i Uganda Ugandaverksamheten är spännande men inte lätt. Jag blir frustrerad över att det går trögt ibland, men främst över att jag inte kan så mycket ekonomi som jag skulle behöva. Två längre besök i Kampala har givit en god bild av verksamheten och det har givetvis varit givande. Frågan är om jag är rätt person för jobbet? Jag vill gärna hjälpa till i afrika, men på ett sätt där jag gör nytta utifrån min egen erfarenhet. Så långt stämmer det inte helt med verkligheten. Konstlinjen på Wik Av någon outgrundlig anledning har jag kommit in på konstlinjen på Wik. Således ska jag under ett år måla, skulptera, trycka grafik och annat. Det kommer att bli mycket bra. Två veckors sommarkurs i landskapsmålning gav nyligen en försmak och det var bara positivt. Ett år senare, är jag klar. Det har varit mycket givande, och jag tackar både lärare - inte minst Katarina, Lasse, P-O Larsson, Emma och inte minst Stina Wolter - och andra elever - Hedvig såklart, och även Hanna, Petra, Linda och en bunt andra. Jag har skulpterat pingviner i lera, marmor och guldbelagda. En marmorstaty på 1 ton har jag gjort. Jag har målat i olja och akvarell, tecknat massor och tryckt så mycket jag hunnit - både screen, hård- och mjukgrund, kopparstick, torrnål, akvatinter och diverse experiment. Jag var assistent på en helgkurs, och även på sommarkursen på wik under 2011. Mina fotografier finns i årets kurskatalog. Jag kommer att fortsätta. Jobbmässigt så får det bli halvtid framöver - nåja, kanske lite mer än så - och så fortsättning med konsten på något sätt. Den som väntar får se hur. ULL Imorgon börjar mitt nya jobb på Uppsala Learning Lab, där jag ska hjälpa till med pedagogisk inspiration. Hur vet ingen idag, men det kommer att bli mycket roligt och givande, jag är inte rädd. Färgfabriken Jag har en egen ateljé på liljeholmen, och jag tillbringar idag 80% av min verksamma tid med att teckna, måla och skulptera. En förändring i min värld. Spännande. I ett par år har jag tecknat på min serie och nu är den faktiskt klar, efter ett par tre tusen arbetstimmar. Provtryck med pärm och allt, det hela blev riktigt lyckat tycker jag. Nu vill jag publicera den. En bok är nu också klar, och jag har skickat in den till förlag efter flera hundra timmars korrekturläsning - 10 pass igenom boken tog det efter att den till synes var färdigskriven. Tre nya manus till bok och serie är nu på gång. Tänk om jag faktiskt lyckas med detta lilla konstnärliga projekt en dag?